bloggvärlden.se

Kantatorisk

2010-06-19T09:47:00.003+02:00

Kantatorisk är ett ord som beskriver den känsla som uppträder efter att man haft sex i en kyrka. Allt enligt Anders Eliasson.

Gömda ur ett konstnärligt perspektiv

2009-02-27T00:14:00.004+01:00

Gömdaskandalen… Okej, hade jag skrivit detta i januari-hade jag använt ordet Gömdadebatten. Men det är ingen debatt om Liza Marklunds och Mia Erikssons bok Gömda längre. Nu vet alla att det är Sveriges största litterära ”hoax” -som nysvenskan beskriver det.

Intressant är att om man tittar i backspegeln så var boken för några år sedan en sann skildring från ett Sverige som inte förmådde att skydda de sina. En bok som lyfte fram den misshandlade kvinnans situation, och det sociala skyddsnätets misslyckande. Inte ens Sveriges regering kunde göra något.

Det existerar ingen bok med titeln ”Gömda” som inte hävdar att det är något annat än en sann historia. Sic! Men läser du boken idag så ifrågasätter du det som presenteras som rådande ”sanning”. Du kan inte göra annat.

En av författarna -Liza Marklund, har hävdat att den är en faktabok, och nu efter ifrågasättande kritik har hon ändrat åsikt om sin egen bok och hävdar att den är något annat! Den andre författaren hävdar att den minsann är sann raktigenom…

Det är ingen debatt längre huruvida Gömda är sann eller ej. Författaren Monica Antonsson har följt i Mias fotspår och intervjuat personer längs vägen och hon slår hål på hela det Marlund/Erikssonska projektet och hon har därigenom ifrågasatt trovärdigheten i något som kallas ”En sann historia”.

Detta ifrågasättande och det gedigna arbete hon utfört, borde rendera Antonsson till titeln Årets Grävande Journalist.

Liza Marklund har gått från förnekande, försvarande och beskyllande i detta skede. Beskyllande då hon klarlagt att hon faktiskt står för sin ”roman” och att Mia får stå för sin ”berättelse”. Marklund har beskrivit sin litterära gärning som ett politiskt projekt. Ett politiskt sådant där målet tycks helga över medlen. Och, javisst, det kan ju ha sin berättigande existens förstås. -Ifrågasättande och kritiserande av samhällsordningen har ibland en poäng som kan bära en världsförbättrande frukt. Som en parallell just i dagarna så går det diskussioner i olika kulturmedia om försvarandet eller fördömandet om huruvida man kan spraya tunnelbanor eller slåss med sjukvårdspersonal som varande ett konstverk…

Boken Gömda hör hemma i detta sanmanhang.

Vad kan man presentera i den heliga kulturyttingens farstu egentligen? En lögn? Flera lögner?? Att vräka ur sig precis vadsomhelst, förolämpa människor, hävda källskydd och tjäna pengar på det? Det är väl i den klassen man kan placera boken Gömda. Låt vara betydlig mer välgenomarbetat än ett fejkat självmord på en bro eller ett inköp av ett gäng sprayfärger för att ”försköna” en tunnelbanevagn.

I skenet av lögnernas blottläggande ter sig boken Gömda inte som något annat än en bok skriven av en ohederlig penna, dikterad av en mytoman. Där den förstnämnde hävdar att det hon gjort är hedervärt och den andre att hon håller med till 100 %

Två blinda ser oftast samma sak!

2009-02-22T13:25:00.000+01:00

Liza Marklund har som huvudperson i skandalen kring sin egen bok stoppat huvudet i sanden. Därtill gör hon nu en analys i sin söndagskrönika i husorganet över en våldsverkares beteende i förnekelsens tecken:

”Kognitiva förvrängningar verkar som skydd för förövaren för att kunna kringgå skam och undslippa ansvar.”

Så sant. Vilket får mig att minnas ordspråket: Att se grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget. Marklund kan lämnas därhän i detta avseende. Mera förvånansvärt är att ingen ansvarig på Expressen har förmåga att se lite grand med klarare ögon!

Något förblindar tydligen. Vad kan det vara?

Sanning eller Konsekvens?

2009-02-19T21:33:00.000+01:00

Kommer ni ihåg hur det var förr? Jag menar, då för en tre fyra månader sedan? Då på den tiden var boken Gömda en sann historia som beskrev hur katastrofalt dåligt det sociala Sverige kunde skydda en intelligent banktjänsteman som var utsatt för ett libanesiskt mördargäng. Det stod ju så på omslaget. Öh, - att det var en sann historia alltså!

Hur är det nuförtiden då? Jo, numera är samma bok en dokumentärroman baserad på en berättelse som faktiskt fortfarande är sann. Eller hur de nu skall ha det. Häromveckan sa den ena av författarna till boken att det är en helt sann skildring av hennes liv. Den andre säger att hon minsann står för sin roman, och att det eventuellt var en olycklig formulering på omslaget, det där om sann alltså. Och hon har förövrigt inte en aaning om vem det var som skrev så på omslaget! Men hon protesterade i alla fall inte! För sann är den. Hennes roman alltså!

”Om det är någon som uppfattat som om de är lurade så är jag naturligtvis väldigt ledsen för det. Det var inte mitt syfte med de här böckerna.”

Jaså minsann! Så Marklund har under de senaste tretton åren gått och trott att hennes roman var sann? Jomen det måste hon ju ha inbillat sig, annars hade hon väl bett förlaget att ta bort de där tre orden på omslaget vid nytryck av upplagan. Hon kan ju knappast ha undgått att läsa alla recensioner som skrivits under åren där boken beskrivits som sann… Och bokhandlarnas marknadsföring och bibliotekens klassning av boken som en biografi. Men varför har inte människan reagerat? Och under alla dessa år?? Amen härregu!

Så sent som härom månaden så sa hon att hon ”varken ljugit, överdrivet…” Ja, läs resten på siten gömda.se -så då trodde hon i alla fall att det var sant det hon skrivit i sin ”roman”. Förresten så kan man ju undra över varför hon ändrat sig med åren när det gäller det där med ”roman” . I aftonbladet sade hon en gång att: Min första bok var faktiskt en fackbok, ”Gömda”. Den handlar om ett autentiskt fall, en kvinna som var förföljd….”

Så när ljög du marklund? För ljugit har du. Antingen då eller nu. Eller är det så att sanningen är som en vindflöjel. Du vet, en sån där som likt sädesfälten böjer sig för vinden? Där förresten alla bevis ligger!

Under förra helgen gick en massivt PR-orkestrerad mottattack från Gömdaförsvararna ut och försvarade… Ja vadå egentligen? Det samfällda budskapet från dem var: Nu är debatten över. Punkt. Nu kan vi äntligen släppa detta evinnerliga oseriösa tramsande från bloggvärlden. Jaha! Så intressant. Det är naturligtvis vad ni hoppas på… Hur många är ni egentligen som försvarar Gömda?

Få se nu, Jan Guillou –fast han har inte läst, men han försvarar boken ändå. Och så hans sambo, och så förstås Liza Marklund. Är det några fler? Jo, hon Mia. Sedan finns det några fler som hävdar att det inte spelar nån roll om Gömda är sann eller ej, för att det är den mest spännande bok de läst. De sistnämnda har för övrigt en lång rad intressanta argument för att det är okej att boken kallas sann trots att den inte är det…

Detta fick mig att fundera över sanning eller konsekvens. Ni vet, den där gamla leken att antingen talar man sanning, eller så får man göra nåt som man kanske inte vill, vilket ofta blir någonting pinsamt eller äckligt.

Leken har en intressant iakttagelse -för väljer man "sanning" finns det inte mycket som kan avgöra huruvida svaranden faktiskt ljuger eller inte, utan det handlar om ärlighet. Det är naturligtvis ett intressant sätt att skriva en sann historia som ingen kan källgranska för att alla händelser och fakta är hemligstämplade då huvudpersonen har skyddad identitet. I ett sådant läge kan man skriva precis vad som helst. Det är exakt vad Liza Marklund gjort. Men det riktigt intressanta, och det som lockat så många att skriva om detta, är hennes agerande i efterhand då hon ertappats med att hon ljugit i sin sanning. Det får hon nu ta konsekvenserna för.

Hur är det med ert gäng ”Gömdaförsvarare”? Växer den skaran nåt?

Bloggvärlden väntar...

2009-02-17T21:30:00.000+01:00

Helin kommer igen? Bloggvärlden väntar!

Bloggare är också läsare Jan Helin. Vi nätmobbare som en av dina krönikörer kallar oss, väntar på att ni i kvällstidningsdammen skall torka er bakom öronen och återupprätta journalistikens hederskodex. Att söka efter sanningen, att ställa ansvariga mot väggen och att visa lögnens rätta ansikte.

Hur behövligt är detta? Tja, hedern har inget pris, men den får en att sova gott om nätterna och gör att man kan se sin granne i ögonen nästa morgon. Du vill väl vara stolt när du berättar att du är chef på Aftonbladet?

Floskler och trams finns överallt. I bloggvärlden, och i kvällstidningarna. Du säger att skillnaden är att en tidning måste ta ansvar för vad de skriver. Så bra då men gör det då! På Antonssons blogg finns massor med uppslag att skriva om! Och hon ställer hela sitt grävda material till förfogande. Gratis dessutom! Hade det varit så svårt att ringa henne och säga, -hördudu, vi skall till USA, har du som läsare av vår tidning några frågor att skicka med?

Det är ju inte försent än, trots att någon slags orkesterledare tycks ha viftat med sin dirigentpinne och markerat att symfonin är avslutad. Men vänta nu, -vad är det som hörs, en liten piccoloflöjt som vägrar sluta pipa, och en dragbasun tycks ackompanjera, och snart så stämmer väl pukorna in! Det går dåligt att få tyst på enskilda instrument. Även om en del av dem är något ostämda –så låter de lik förbannat, högre och högre, dag för dag!

Känns det orättvist? Vem ställer bloggvärlden till svars då? Vad skall den ställas till svars för egentligen? Floskler och trams finns överallt. I bloggvärlden, och i kvällstidningarna. Men det är väl som vanligt, - den som talar bäst och mest hedervärt lyssnar flest på.

Du har ett större ansvar än den enskilde bloggaren. Jag vet inte vad dina reportrar har för månadslöner. Bloggarna skriver utan lön för att de vill se sanningen komma fram. Därför Helin – är bloggvärldens irritation relevant. Gör om. Gör rätt. Gör något hedervärt och rensa i ankdammen. Det brukar vara chefernas jobb.

Ordspråk.

2009-02-17T00:20:00.000+01:00

Journalister och mytomaner tillsammans är en kombination som skapar tvenne författare! Den ene skyller på den andre, -båda blir rika.

Bloggarnas Guilloutin halshugger ingen.

2009-02-15T20:10:00.000+01:00

I dagens Aftonblad skriver Jan Guillou om sin sjuka faster. Man brukar ju kalla det så då man försvarar något som gagnar ens väl och ve. Krönikören äger en tredjedel av det förlag som gett ut den bok han aldrig har läst. Han har därför sina egna ekonomiska intressen av att få ett slut på debatten. Han konstaterar att det nu är slut på ”Den skickligt orkestrerade så kallade bloggbävningen”. Jasså du? Vem höll i taktpinnen?

Guillou skriver vidare att journalisten Monika Antonsson gav ut en bok i syfte att skandalisera Marklunds romaner. Jaha, det får han naturligtvis tycka om han vill. För vi lever i en fri medievärld. Men ett sådant uttalande är precis lika värdeladdat som den kritik som riktas mot hans kompis Liza. Menar Guillou att det är mera sant för att han är en riktig journalist som skriver i en riktig tidning?

Gammelmedias strategier ifrågasätts av just bloggvärlden, och i denna brokiga mylla finns även en del skvaller och pladder, så du påstår att det inte finns pladder i dina ”riktiga medier”? Fel, jag har just läst! Alltså skriver jag.

Bloggarna har redan ett slags makt. Makten att avslöja och ifrågasätta dumheter. Aktörerna växer i antal. Allt fler av dem är yrkeskollegor till dig. Och alla har inte band till ditt förlag, utan känner sig fria att ifrågasätta ditt förlags böcker. Det är ingen konspirationsteori. Det är ett surt äpple som Piratförlaget får bita i. Därför är det inte konstigt att din taktik är att förringa bloggvärlden. Lycka till!

Bloggbävningen kommer ständigt att mullra. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, skriver Guillou, som att hålla inne med förtal. Och att kontrollera fakta. Bloggvärldens tusen ögon har ifrågasatt sanningshalten i en bok som kallar sig just -sann. Idag är massor med bloggare som läst Antonssons bok upprörda, just för att hon presenterar fakta. Tror någon att en bok som Gömda skulle kunna ges ut idag?

Det jag läst de senaste dagarna i kvällstidningarna känns väldigt orkestrerat, fast denna gång finns det någon som faktiskt håller i dirigentpinnen. Det dyker upp krönikörer och redaktörer som unisont lyfter fram en sanning om att ”drevet nu är över”. Skriv så ni, för vad har man inte mediestrateger till! Men ju fetare en gelepudding är, desto längre tid tar det för den att sluta dallra som min gamla faster alltid sa!

Vem är det förresten som har föreställningar om att mediemakten håller på att förskjutas? Bloggvärlden? Det kan du väl knappast påstå. Det vore ju att tillskriva den något som du just påstått den vara inkapabel till! Det har alltid funnits hugg och mothugg i en debatt. Nu ser den ut på ett annat sätt. Det är bara att vänja sig!

Det är ju även så att journalister på kvällstidningar läser skvallret på olika bloggar och sedan skriver om det i sin tidning. Som källa hänvisas ”bloggar på nätet”. Det är lika sorgligt att drabbas av förtal om det är på nätet eller i en tryckt form. Enligt din krönika så förstår man att det är mera sanning i det tryckta ordet, och att det därför eliminerar förtal då riktiga journalister gör ordentlig research. Jaha…

De av förtal drabbade personerna i din kompis Marklunds bok har försökt få både henne, Mia och ”gammelmedia” och ditt företag att upphöra med att sprida lögnerna under många år. De lyckades inte nå ut förrän motboken skrevs. Den boken ville självklart både du och Liza skulle tystas ner och glömmas bort för evigt. Men se den gubben gick inte, de du kallar nätmobbare var allt för nyfikna på att ta reda på hur det förhöll sig med sanningen. De gör de fortfarande. Jag förstår att du känner dig mobbad.

www.gömda.se

Case closed?

2009-02-15T10:53:00.000+01:00

Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin säger i Dagens Media

- Antonssons granskning är intressant på en rad punkter, men man kan inte svälja den som sanning rätt upp och ner utan att prata med den andra parten. Jag kan tycka att väldigt mycket av drevet i bloggvärlden gör det. Det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet.

När får vi se Aftonbladet å läsarnas vägnar kräva journalisten Marklunds vidimering av vissa fakta i den bok hon kallat En Sann historia under de senaste 13 åren? Det kommer väl till veckan! Vad beträffande Mia, så har ju Aftonbladet nu låtit ”den andra sidan” komma fram och anser nu tyligen allt är utrett och klart. Kristina Edblom skriver ju riktat till bloggarna:

- När tidningen hamnat i pappersinsamlingen fortsätter ni er envetna mangling.

Rykten, fakta, vilda fantasier, kvalificerade gissningar och rena lögner. Allt blandas huller om buller – med en gemensam önskan att komma åt oss i media.

Edblom avslutar med:

Hon har bestämt sig för att svara på era frågor – bemöta kritiken och stötta andra kvinnor om hon kan.

Hon kommer ut från sitt gömställe. Sen kanske hon kan gå tillbaka till sitt skyddade liv som hemmafru i Arizonas torra öken.

Case closed! Detta är sååå typiskt agerande för en tidning som tycks ha sin egen agenda. Kan vi inte sluta skriva om detta nu? Kan inte den stackars misshandlade hemmafrun få leva i lugn och ro nu?

Det handlar om trovärdighet. Om journalistikens heder. Det handlar om rätt och fel- Det handlar om begreppet sanning. Det handlar om ifrågasättande av det som skrivs och om ansvar.

Låt oss tro på det som skrivs. Kan det vara en begäran som är orimlig? Aftonbladet är ändå en av landets största tidningar. Borde inte landets mest ifrågasättande och självkritiska journalister arbeta där?

Det var säkert så en gång i tiden. Men nu tycks tidningens ägare ha en annan agenda. Kan den vara politisk? Nä, knappast. Ekonomisk då? Förmodligen. Aftonbladet har allt för många fingrar i samma syltburk som Marklund. DÄRFÖR Aftonbladet -fortsätter bloggarna sin kritiska granskning av tidningarnas agerande i denna historia.

2009-02-14T13:19:00.000+01:00

Den Gömda trovärdigheten
Har något massmedialt drev varat längre? I december började debatter och inlägg kring Gömda att hetta till. Nu i mitten av februari fortgår den alltjämt med oförminskad styrka. Debatten är som en eld som tycks vara omöjlig att släcka. Detta för att bloggvärlden aldrig sover. Det är ett intressant fenomen som skrivs in i den svenska presshistorien just nu.
Idag har en av huvudpersonerna hällt bensin på debatten. ”Mia” har i Aftonbladet trätt fram för att ”hon måste försvara sig”. Frågan är -Vad försvarar hon egentligen?
En som sammanfattat det hela på ett fåtal rader är signaturen Tomas, som i en kommentar i Södermanlands Nyheter skriver:
”Här har vi en person som fått asyl i USA därför att det sägs att Sverige inte förmått att beskydda henne. Vi har ett asylbeslut som grundats på en roman, som i över 13 år marknadsförts som en biografi och diskuterats inom riksdag och andra organ.

Sanningsbegreppet
I Aftonbladet idag hävdar den ene av författarna att boken är sann. Den andre författaren har även hon hävdat att den är sann. Så? Kan vi inte bara tro på dem? Det har stått på omslaget i alla år. Den har marknadsförts som en sann historia, den har klassificerats av BTJ och Libris (Biblioteken) som en biografi under alla år –utan att förlaget eller författarna har protesterat. Boken Gömda har ifrågasatts under åren men svaret har alltid varit i stil med: Visst kan det verka hemskt, men så utsatta för våld är kvinnor i dagens Sverige.

I Aftonbladets chatt med Liza Marklund för en månad sedan fick hon frågan: Var det du eller förlaget som tyckte att det skulle stå "En sann historia" på omslaget?  Liza Marklund: Det enda jag inte har gjort i "Gömda" är omslaget. Det var alltså förlaget som skrev "en sann historia", men jag protesterade inte mot formuleringen.

I Svd idag får Marklund frågan: Varför stod det över huvud taget en sann historia på omslaget? Jag vet faktiskt inte vem som skrev det. I förordet står det att boken är en dokumentär roman. Vi har alltid sålt den som skönlitteratur. Men det hade varit bättre om det stått baserad på en sann historia redan från början.

signaturen Mette har skrivit en klockren kommentar i SVD: Liza har ljugit.
Det hela är egentligen väldigt enkelt. Skriver man på ett bokomslag att detta är en sann historia så är det just det den måste vara. Från början till slut. Inte lögnaktig, inte halvsann, inte vinklad, inte manipulerad. Liza har inte uppfyllt sanningslöftet. Läsarna är förda bakom ljuset och därför arga och besvikna. Konstigare än så är det inte!

Skulle en av Sveriges största köttproducenter avslöja att han var vegetarian?
Piratförlaget som gett ut Gömda ägs av Jan Guillou, hans sambo Anne Marie Skarp och Liza Marklund. Man får väl förmoda att dessa personer är intresserade av att läsa böcker. De lever ju faktiskt på att folk gör det. Den ständige debattören Guillou säger att han inte läst boken Gömda. Varför säger han så? Han har ju levt väldigt gott på intäkterna från den produkten som hans företag har levererat. Det är en av Sveriges mest lästa böcker och den bok som diskuterats mest i massmedierna de senaste tre månaderna och han har inte läst den? Men hallå! Trovärdighet? När får vi i en tidning läsa rubriken: Guillou Vägrar läsa Gömda! Den rubriken känns faktiskt rätt sann!
Motboken
Liza Marklund har ”ögnat igenom boken och ger inte mycket för Monica Antonssons bok "Sanningen om Gömda".
”Jag blev lättad när jag läste den. En sån här rörig och motsägelsefull partsinlaga kan ingen ta på allvar”. Men sin egen bok Gömda skall man alltså ta på allvar?

Från Aftonbladets chat:jenny säger: varför tror du att Monica Antonsson valde att skriva sin bok?
Mia säger: Monica är upset med mig och vill skada Liza Marklund.
Monika Antonsson har intervjuat 45 personer kring Mia. Liza Marklund har gått igenom ”hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter”. – Grundstenarna i de här böckerna bygger på en rad myndighetsbeslut. Närmare hundra myndighetspersoner har genom åren utrett den här familjens skyddsbehov och hotbild. Det är alltså inte jag som hittat på de här grundstenarna, säger Liza Marklund.
Måhända är detta de ”bevis” som Mia visar upp i Aftonbladet idag? Signaturen Condor skriver på FB: Det är ju akter från socialen, utdrag ur sjukjournaler och handlingar från Försäkringskassan som alla bygger på en enda källa: Mia själv”
Om man vill tro på Marklund/ ”Mia” och deras bok. Som de hävdar är sann. Så är alla de klyschor som de framför sanna. Araber är onda – Banktjänstemän i småstäder är goda. Tittar man på hela historien utifrån, så ser man en kvinna som blivit miljonär på sina böcker, varit pensionär sedan hon var 28 år, och använt det sociala skyddsnätet för att förhindra en dotter från att träffa sin pappa. Och tvärtom. Hon har iofs försökt att rätta till sitt liv med hjälp av terapier, en fråga ställdes i Aftonbladets Chatt: kvinna39 säger: Har du gått i någon form av terapi efter du flyttat till USA? Har du bearbetat ditt liv på något sätt?
Mia säger: Jag har gått i terapi, men tyvärr har det inte hjälpt mig för de har gråtit mer än jag.

Trovärdighet minsann!!!
www.gömda.se

2009-02-03T23:01:00.000+01:00

Den Gömda journalistiska sanningen.

I en tidning kan en journalist påstå vad som helst. Särskilt om reportern använder sig av en teknik där ”en icke angiven källa” påstår att någonting är sant. Då har man som journalist friskrivet sig från allt ansvar i vad som påstås. Frågar man artikelförfattaren senare om dennes åsikt får man så gott som alltid ett urvattnat svar. ”-Jag har bara redogjort för andras åsikter, jag är åsiktsneutral och tar inte ställning”

Jo, pyttsan, det är fegt, ryggradslöst och skamligt! Detta öppnar dörrar för vilka påståenden som helst. Att den omskrivne som drabbas av lögner i en tidning far illa tas det ingen hänsyn till. Ansvaret är borta. Det var ju inte reportern som hade dessa åsikter, denne rapporterade ju bara och citerade… Och om reportern möjligen uttryckte sig olyckligt i en formulering i tidningen, så var det chefredaktörens fel. Och hur ofta har man inte konstaterat att chefredaktören i sin tur skyller på ”En olycklig rubriksättning av en redigerare”.

I ett sådant läge längtar läsare efter en sanningssägare. Någon som skriver kontrollerbara fakta. En sådan journalist är Monika Antonsson. Hon ifrågasatte sig själv, och de artiklar hon tidigare skrivit och började fundera. Hon bestämde sig därefter för att ta reda på sanningen en gång för alla. I sin bok Sanningen om Gömda har hon intervjuat ett 40-tal personer. Efter att ha följt i huvudpersonen ”Mias” fotspår har hon sett en annan sanning än den som redovisas i boken Gömda. Antonsson visste redan från dag ett, att allt hon skrev skulle läsas med kritiska ögon. Därför har hon gjort ett gediget grundarbete.

Kritiken mot hennes bok har varit intressant att följa. Många läsare har inte tyckt om att ”sanningen” ifrågasatts. Man har helt enkelt inte velat acceptera insikten om att känna sig lurad. Och vem vill det? Och även om det inte var alldeles sant, det som står i boken Gömda, så slår ju män kvinnor. Dessutom är nog Antonsson bara avundsjuk på framgångsrika Marklund…

Om man studerar uttalanden genom åren så har företrädare för boken Gömda hävdat att det är en sann historia (Det står förresten på omslaget) och ibland har man fått höra att den är sammansatt av flera olika kvinnoöden, och nu nyligen, efter kritiken, så backar piratförlaget och vill kalla den en ”dokumentärroman” som läsarna borde begripit att den inte var sann (!) -samtidigt som en av författarna, för de är två, -hävdar fortfarande att allt i boken är sant. Till 100% . (Hur många procent av boken den andre författaren hävdar är sant i boken vet vi inte.) Dessa signaler har från en av landets största bokförlag visat att de kommer att få stora problem att marknadsföra faktafyllda läroböcker i framtiden…

Det finns försvarare av boken Gömda. De gillar boken, det är en rafflande historia, och de tycker att det är fruktansvärt det som händer, och att det är hemskt att män slår kvinnor. Och det är sant. Det är hemskt att män slår kvinnor, det är hemskt att kvinnor slår barn, det är hemskt att någon slår en annan överhuvudtaget. Vem som slår vem mest är en statistisk sanning som kan ha en politisk grund. Det kan man skapa en hel del bloggar om. Men i boken Gömda saknas perspektivet att döttrar förhindras träffa sina fäder. Boken Gömda representerar den gruppering som anammat sanningen att ”män är djur som våldtar och slår kvinnor”. En sann historia!

Det som står skrivet är sant. Och därför måste de juridiska lagrummen ses över. Så om vi presenterar boken för nyckelpersoner i regeringskretsar så kan de ju knappast ifrågasätta sanningshalten i den. (Särskilt inte om det ju står på framsidan att den är sann!) Vad politikerna däremot måste göra är att lova författarna att hjälpa dessa utsatta kvinnor. Och vilken politiker vill inte visa handlingskraft? Vi pratar ju ändå om en av Sveriges mest sålda faktaböcker!

Och kanske är det så, att i en våning i gamla stan, för att skydda sandslottet som är byggd på en lögn, så måste spåren sopas bort för evigt. Därför måste den utsatta personen ”Mia Eriksson” skickas så långt bort som möjligt och skyddas från ifrågasättande journalister… Har hon inte råd, så är det självklart att någon vill satsa en slant på en medsyster som är utsatt för terrorister och låna henne pengar för att kunna fly landet som inte kan försvara en stackars -av terroristaraber utsatt kvinna. Och för att lägga tyngd åt asylskälen, och skriva ytterligare en bok, så skulle det underlätta om personer i regeringen kunde lägga ett gott ord någonstans…

Att en pappa och en dotter tappade kontakten någonstans på vägen är liksom inte passande i det politiska projektet…

Det som är skrivet här ovan är sant. Jag har själv sett bevisen. Jag har tyvärr ett källskyddat vittne som avslöjas om jag röjer min källa, så det förstår ni väl att jag inte kan göra. Bevisen har jag däremot i en låda i källaren, och jag kan visa upp dem närsomhelst. Men jag måste respektera min källa som förövrigt sitter i regeringen, och jag kan därför inte avslöja denne. Det är för övrigt inget jag hittat på, hela bloggvärlden vet vem det är… Så det är sant. Det kommer jag att skriva på omslaget till min blogg. Så det så!

Vad händer i bloggvärlden?

2009-02-01T13:17:00.000+01:00

Tidningsvärlden lever i symbios med bloggvärlden, men erkänner det inte. De flitigaste besökarna på nätet tycks vara journalister som inte vill stå kvar på kajen och se hur scoopet försvinner bort i horisonten till en konkurrerande kvällstidning. Denna rädsla tvingar fram ett uppförande som är förkastligt. Naturligtvis skulle de aldrig erkänna att de läser skvallersidorna på flashback och andra sidor -för hur skulle de då kunna hävda att åren på journalisthögskolan var mödan värd?

Den gamla devisen "Kolla aldrig en bra story, den kan ju visa sig vara osann" lever i allra högsta grad, och lektionerna från Journalisthögskolan tycks ha glömts bort. Detta innebär dessvärre att människor skadas, och att människosynen förändras till ett svartvitt seende. -Ett journalistiskt seende. Det är djupt beklagansvärt eftersom det skapar klyftor och segregation hos människor. Fördomar presenteras som sanningar och "någons" sanning presenteras oemotsagd. Detta är journalistikens stora skuld.

Internet växer. Det finns alla möjliga åsikter som kommer till tals, och valet står fritt hos läsaren, att tro, vilja tro, ifrågasätta eller att blint anamma sanningen i det som är skrivet. Vem som helst kan göra sin röst hörd. På gott och ont, detta ställer högre krav på läsaren. Är det sant? Kan det verkligen stämma?? Om några år är papperstidningsmedia borta. Vem köper tidningar nuförtiden? Och mera intressant - Varför??

Journalistiken är död. Åtminstone om man läser kvällstidningarna. Men det finns undantag. Monika Antonsson är ett sådant. Nu tillhör hon inte kvällstidningsvärlden, men hon är en Journalist som vill veta sanningen. Därför har hon seglat upp till ytan som en person som skapar en aura kring journalistiken och ställer den på hedervärd plats igen. Hon såg en dag att hennes story inte rymdes på ett uppslag, hon såg att det fanns en rad frågeställningar kring "reportaget" hon skulle skriva, och därför ifrågasatte hon och "ställde knäcket" i syfte att ta reda på vad som kunde ligga närmare sanningen. Antonsson valde att ifrågasätta sin egen story. Sin egen "sanning". Det är inte många journalister som gör det. Tyvärr är hon ett undantag. Detta ifrågasättande är hedervärt och torde rendera henne en plats bland de som borde nomineras till Stora Journalistpriset.

Nu kommer hon inte att finnas med där.

Anledningen är att Stora Journalistpriset har en verkställande ledamot som heter Eric Månsson, och han var chefredaktör på Expressen då Liza Marklund skrev artiklarna som ödelade Elisabeth Hermons liv. Liza säger själv att hon emotsatte sig namnpublicering och att Månsson krävde det. Månsson fick sedemera sparken. Varför? Vad gör han idag? Marklund slutade frivilligt enligt egen utsago... Men varför anställde Expressen henne igen? Och hon skriver idag om krönikor om Barbados... Jaja, hon får förstås skriva om vad hon vill, och jag är väl inte den som skall bestämma om innehållet i i Expressen...

Men varje söndag vittnar Liza Marklund om att Expressen inte tar ansvar över JOURNALISTIKEN i och med att de tillåter en krönikör att skriva trams. (Var det därför ni anställde henne?) Sorry Expressen. Ni kör er grej, bloggvärlden kör sin!) Vi får se vem som är trovärdigast i slutänden..)

Monika Antonsson har skrivit sitt reportage. Hon skyller inte på någon. Hon har ifrågasatt sig själv. Och handlat därefter. Även journalisten Gisela Fridén har ifrågasatt sig själv så här efteråt. Rakryggat! Tidningslegendaren Staffan Heimersson har med ålderns rätt talat klarspråk i denna fråga och även andra klarsynta sanningssägare uttrycker sin indignation. Dessa journalister är några som borde fungera som ifrågasättande rättesnören bland morgondagens skriftställare. De växer i antal! Det finns en sida på nätet som heter www.gömda.se vars enda uppgift är att se efter hur många det är som är intresserade av gömdaskandalen" Den växer långsamt...

Bloggvärlden har tagit över. Även om sanningen har många ögon och åsikterna är olika, så kommer hädanefter enskilda personers "politiska agendor" att ha svårare att göra sig hörda i tidningsvärlden. Demokratin vinner på detta. Antonsson kommer inte att få något journalistpris. Däremot får hon kritiskt tänkande personers uppskattning för att hon rakryggat ifrågasatt både sig själv och den "sanning" som presenterats i det tryckta massmediets kanaler. En journalistisk bedrift som vi vill se mera av, i Schulmans och Blondinbellas Sverige.