Kantatorisk

Kantatorisk är ett ord som beskriver den känsla som uppträder efter att man haft sex i en kyrka. Allt enligt Anders Eliasson.

Gömda ur ett konstnärligt perspektiv

Gömdaskandalen… Okej, hade jag skrivit detta i januari-hade jag använt ordet Gömdadebatten.  Men det är ingen debatt om Liza Marklunds och Mia Erikssons bok Gömda längre. Nu vet alla att det är Sveriges största litterära ”hoax” -som nysvenskan beskriver det.

Intressant är att om man tittar i backspegeln så var boken för några år sedan en sann skildring från ett Sverige som inte förmådde att skydda de sina. En bok som lyfte fram den misshandlade kvinnans situation, och det sociala skyddsnätets misslyckande. Inte ens Sveriges regering kunde göra något.

Det existerar ingen bok med titeln ”Gömda” som inte hävdar att det är något annat än en sann historia. Sic! Men läser du boken idag så ifrågasätter du det som presenteras som rådande ”sanning”. Du kan inte göra annat.

En av författarna -Liza Marklund, har hävdat att den är en faktabok, och nu efter ifrågasättande kritik har hon ändrat åsikt om sin egen bok och hävdar att den är något annat!  Den andre författaren hävdar att den minsann är sann raktigenom… 

Det är ingen debatt längre huruvida Gömda är sann eller ej.  Författaren Monica Antonsson har följt i Mias fotspår och intervjuat personer längs vägen och hon slår hål på hela det Marlund/Erikssonska projektet och hon har därigenom ifrågasatt trovärdigheten i något som kallas ”En sann historia”. 

Detta ifrågasättande och det gedigna arbete hon utfört, borde rendera Antonsson till titeln Årets Grävande Journalist.

Liza Marklund har gått från förnekande, försvarande och beskyllande i detta skede. Beskyllande då hon klarlagt att hon faktiskt står för sin ”roman” och att Mia får stå för sin ”berättelse”.  Marklund har beskrivit sin litterära gärning som ett politiskt projekt. Ett politiskt sådant där målet tycks helga över medlen. Och, javisst, det kan ju ha sin berättigande existens förstås. -Ifrågasättande och kritiserande av samhällsordningen har ibland en poäng som kan bära en världsförbättrande frukt. Som en parallell just i dagarna så går det diskussioner i olika kulturmedia om försvarandet eller fördömandet om huruvida man kan spraya tunnelbanor eller slåss med sjukvårdspersonal som varande ett konstverk…

Boken Gömda hör hemma i detta sanmanhang.

Vad kan man presentera i den heliga kulturyttingens farstu egentligen? En lögn? Flera lögner?? Att vräka ur sig precis vadsomhelst, förolämpa människor, hävda källskydd och tjäna pengar på det? Det är väl i den klassen man kan placera boken Gömda. Låt vara betydlig mer välgenomarbetat än ett fejkat självmord på en bro eller ett inköp av ett gäng sprayfärger för att ”försköna” en tunnelbanevagn.

I skenet av lögnernas blottläggande ter sig boken Gömda inte som något annat än en bok skriven av en ohederlig penna, dikterad av en mytoman.  Där den förstnämnde hävdar att det hon gjort är hedervärt och den andre att hon håller med till 100 % 

Två blinda ser oftast samma sak!

Liza Marklund har som huvudperson i skandalen kring sin egen bok stoppat huvudet i sanden. Därtill gör hon nu en analys i sin söndagskrönika i husorganet över en våldsverkares beteende i förnekelsens tecken:

”Kognitiva förvrängningar verkar som skydd för förövaren för att kunna kringgå skam och undslippa ansvar.”

Så sant. Vilket får mig att minnas ordspråket: Att se grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget. Marklund kan lämnas därhän i detta avseende. Mera förvånansvärt är att ingen ansvarig på Expressen har förmåga att se lite grand med klarare ögon!

Något förblindar tydligen. Vad kan det vara?

Sanning eller Konsekvens?

Kommer ni ihåg hur det var förr? Jag menar, då för en tre fyra månader sedan? Då på den tiden var boken Gömda en sann historia som beskrev hur katastrofalt dåligt det sociala Sverige kunde skydda en intelligent banktjänsteman som var utsatt för ett libanesiskt mördargäng.  Det stod ju så på omslaget. Öh, - att det var en sann historia alltså!

Hur är det nuförtiden då? Jo, numera är samma bok en dokumentärroman baserad på en berättelse som faktiskt fortfarande är sann. Eller hur de nu skall ha det. Häromveckan sa den ena av författarna till boken att det är en helt sann skildring av hennes liv. Den andre säger att hon minsann står för sin roman, och att det eventuellt var en olycklig formulering på omslaget, det där om sann alltså. Och hon har förövrigt inte en aaning om vem det var som skrev så på omslaget! Men hon protesterade i alla fall inte! För sann är den. Hennes roman alltså!

”Om det är någon som uppfattat som om de är lurade så är jag naturligtvis väldigt ledsen för det. Det var inte mitt syfte med de här böckerna.”

Jaså minsann! Så Marklund har under de senaste tretton åren gått och trott att hennes roman var sann? Jomen det måste hon ju ha inbillat sig, annars hade hon väl bett förlaget att ta bort de där tre orden på omslaget vid nytryck av upplagan. Hon kan ju knappast ha undgått att läsa alla recensioner som skrivits under åren där boken beskrivits som sann… Och bokhandlarnas marknadsföring och bibliotekens klassning av boken som en biografi. Men varför har inte människan reagerat?  Och under alla dessa år?? Amen härregu!

Så sent som härom månaden så sa hon att hon ”varken ljugit, överdrivet…” Ja, läs resten på siten gömda.se -så då trodde hon i alla fall att det var sant det hon skrivit i sin ”roman”. Förresten så kan man ju undra över varför hon ändrat sig med åren när det gäller det där med ”roman” . I aftonbladet sade hon en gång att: Min första bok var faktiskt en fackbok, ”Gömda”. Den handlar om ett autentiskt fall, en kvinna som var förföljd….”

Så när ljög du marklund? För ljugit har du. Antingen då eller nu. Eller är det så att sanningen är som en vindflöjel. Du vet, en sån där som likt sädesfälten böjer sig för vinden? Där förresten alla bevis ligger!

Under förra helgen gick en massivt PR-orkestrerad mottattack från Gömdaförsvararna ut och försvarade… Ja vadå egentligen?  Det samfällda budskapet från dem var: Nu är debatten över. Punkt. Nu kan vi äntligen släppa detta evinnerliga oseriösa tramsande från bloggvärlden. Jaha! Så intressant. Det är naturligtvis vad ni hoppas på… Hur många är ni egentligen som försvarar Gömda? 

Få se nu, Jan Guillou –fast han har inte läst, men han försvarar boken ändå. Och så hans sambo, och så förstås Liza Marklund. Är det några fler? Jo, hon Mia. Sedan finns det några fler som hävdar att det inte spelar nån roll om Gömda är sann eller ej, för att det är den mest spännande bok de läst.  De sistnämnda har för övrigt en lång rad intressanta argument för att det är okej att boken kallas sann trots att den inte är det…

Detta fick mig att fundera över sanning eller konsekvens. Ni vet, den där gamla leken att antingen talar man sanning, eller så får man göra nåt som man kanske inte vill, vilket ofta blir någonting pinsamt eller äckligt.

Leken har en intressant iakttagelse -för väljer man "sanning" finns det inte mycket som kan avgöra huruvida svaranden faktiskt ljuger eller inte, utan det handlar om ärlighet. Det är naturligtvis ett intressant sätt att skriva en sann historia som ingen kan källgranska för att alla händelser och fakta är hemligstämplade då huvudpersonen har skyddad identitet.  I ett sådant läge kan man skriva precis vad som helst. Det är exakt vad Liza Marklund gjort.  Men det riktigt intressanta, och det som lockat så många att skriva om detta, är hennes agerande i efterhand då hon ertappats med att hon ljugit i sin sanning. Det får hon nu ta konsekvenserna för.

Hur är det med ert gäng ”Gömdaförsvarare”? Växer den skaran nåt?

 

 

Bloggvärlden väntar...

 

Helin kommer igen? Bloggvärlden väntar! 

Bloggare är också läsare Jan Helin.  Vi nätmobbare som en av dina krönikörer kallar oss, väntar på att ni i kvällstidningsdammen skall torka er bakom öronen och återupprätta journalistikens hederskodex. Att söka efter sanningen, att ställa ansvariga mot väggen och att visa lögnens rätta ansikte.

Hur behövligt är detta? Tja, hedern har inget pris, men den får en att sova gott om nätterna och gör att man kan se sin granne i ögonen nästa morgon.  Du vill väl vara stolt när du berättar att du är chef på Aftonbladet?

Floskler och trams finns överallt. I bloggvärlden, och i kvällstidningarna. Du säger att skillnaden är att en tidning måste ta ansvar för vad de skriver. Så bra då men gör det då!  På Antonssons blogg finns massor med uppslag att skriva om!  Och hon ställer hela sitt grävda material till förfogande. Gratis dessutom! Hade det varit så svårt att ringa henne och säga, -hördudu, vi skall till USA, har du som läsare av vår tidning några frågor att skicka med?

Det är ju inte försent än, trots att någon slags orkesterledare tycks ha viftat med sin dirigentpinne och markerat att symfonin är avslutad. Men vänta nu, -vad är det som hörs, en liten piccoloflöjt som vägrar sluta pipa, och en dragbasun tycks ackompanjera, och snart så stämmer väl pukorna in! Det går dåligt att få tyst på enskilda instrument. Även om en del av dem är något ostämda –så låter de lik förbannat, högre och högre, dag för dag!

Känns det orättvist?  Vem ställer bloggvärlden till svars då? Vad skall den ställas till svars för egentligen? Floskler och trams finns överallt. I bloggvärlden, och i kvällstidningarna.  Men det är väl som vanligt, - den som talar bäst och mest hedervärt lyssnar flest på. 

Du har ett större ansvar än den enskilde bloggaren. Jag vet inte vad dina reportrar har för månadslöner. Bloggarna skriver utan lön för att de vill se sanningen komma fram. Därför Helin – är bloggvärldens irritation relevant.  Gör om. Gör rätt. Gör något hedervärt och rensa i ankdammen. Det brukar vara chefernas jobb.  

Ordspråk.

Journalister och mytomaner tillsammans är en kombination som skapar tvenne författare! Den ene skyller på den andre, -båda blir rika. 

Bloggarnas Guilloutin halshugger ingen.

I dagens Aftonblad skriver Jan Guillou om sin sjuka faster.  Man brukar ju kalla det så då man försvarar något som gagnar ens väl och ve.  Krönikören äger en tredjedel av det förlag som gett ut den bok han aldrig har läst. Han har därför sina egna ekonomiska intressen av att få ett slut på debatten. Han konstaterar att det nu är slut på ”Den skickligt orkestrerade så kallade bloggbävningen”.  Jasså du?  Vem höll i taktpinnen? 

Guillou skriver vidare att journalisten Monika Antonsson gav ut en bok i syfte att skandalisera Marklunds romaner. Jaha, det får han naturligtvis tycka om han vill. För vi lever i en fri medievärld. Men ett sådant uttalande är precis lika värdeladdat som den kritik som riktas mot hans kompis Liza.  Menar Guillou att det är mera sant för att han är en riktig journalist som skriver i en riktig tidning?

Gammelmedias strategier ifrågasätts av just bloggvärlden, och i denna brokiga mylla  finns även en del skvaller och pladder,  så du påstår att det inte finns pladder i dina ”riktiga medier”? Fel, jag har just läst! Alltså skriver jag.

Bloggarna har redan ett slags makt. Makten att avslöja och ifrågasätta dumheter. Aktörerna växer i antal. Allt fler av dem är yrkeskollegor till dig.  Och alla har inte band till ditt förlag, utan känner sig fria att ifrågasätta ditt förlags böcker.  Det är ingen konspirationsteori. Det är ett surt äpple som Piratförlaget får bita i. Därför är det inte konstigt att din taktik är att förringa bloggvärlden.  Lycka till!

Bloggbävningen kommer ständigt att mullra. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, skriver Guillou, som att hålla inne med förtal. Och att kontrollera fakta. Bloggvärldens tusen ögon har ifrågasatt sanningshalten i en bok som kallar sig just -sann.  Idag är massor med bloggare som läst Antonssons bok upprörda, just för att hon presenterar fakta.  Tror någon att en bok som Gömda skulle kunna ges ut idag?

Det jag läst de senaste dagarna i kvällstidningarna känns väldigt orkestrerat, fast denna gång finns det någon som faktiskt håller i dirigentpinnen. Det dyker  upp krönikörer och redaktörer som unisont lyfter fram en sanning om att ”drevet nu är över”. Skriv så ni, för vad har man inte mediestrateger till!  Men ju fetare en gelepudding är, desto längre tid tar det för den att sluta dallra som min gamla faster alltid sa!

Vem är det  förresten som har föreställningar om att mediemakten håller på att förskjutas? Bloggvärlden? Det kan du väl knappast påstå. Det vore ju att tillskriva den något som du just påstått den vara inkapabel till!  Det har alltid funnits hugg och mothugg i en debatt.  Nu ser den ut på ett annat sätt. Det är bara att vänja sig!

Det är ju även så att journalister på kvällstidningar läser skvallret på olika bloggar och sedan skriver om det i sin tidning. Som källa hänvisas ”bloggar på nätet”. Det är lika sorgligt att drabbas av förtal om det är på nätet eller i en tryckt form.  Enligt din krönika så förstår man att det är mera sanning i det tryckta ordet, och att det därför eliminerar förtal då riktiga journalister gör ordentlig research.  Jaha…

De av förtal drabbade personerna i din kompis Marklunds bok har försökt få både henne, Mia och ”gammelmedia” och ditt företag att upphöra med att sprida lögnerna under många år. De lyckades inte nå ut förrän motboken skrevs.  Den boken ville självklart både du och Liza skulle tystas ner och glömmas bort för evigt.  Men se den gubben gick inte, de du kallar nätmobbare var allt för nyfikna på att ta reda på hur det förhöll sig med sanningen. De gör de fortfarande. Jag förstår att du känner dig mobbad. 

www.gömda.se